Separata utredningar
Invalidpensioner
Antalet invalidpensionstagare
På grund av att olika länder har så olika stor befolkning är det bra att studera förekomsten av invalidpensioner utgående från antalet pensionstagare i proportion till befolkningen i arbetsför ålder. I många länder har de skett avsevärda förändringar i andelen invalidpensionstagare på 2000-talet. Å andra sidan har förändringarna i en del länder varit jämförelsevis små.
Utvecklingen påverkas delvis av bl.a. ekonomiska konjunkturer och förändringar i befolkningens ålders-struktur. Enligt OECD (2010) brukar antalet invalidpensionstagare öka i någon mån under lågkonjunktur och minska under högkonjunktur. Förändringarna är emellertid inte särskilt stora, om också ofta av bestående karaktär.
Att befolkningen åldras bidrar också till att öka antalet invalidpensionstagare, eftersom risken för arbetsoförmåga är större bland äldre personer än bland yngre. Enligt OECD har åldrandet dock inte spelat en avgörande roll för den utveckling som konstaterats i de jämförda länderna.
Faktorer som också förklarar utvecklingen av invalidpensionernas antal är förändringar i hälsotillståndet hos befolkningen i arbetsför ålder och i invalidpensionssystemen. Enligt OECD verkar dessa faktorer kunna förklara en betydande del av utvecklingen under de senaste åren i olika länder.
Det är bra att beakta att det är svårt att direkt jämföra olika länder, eftersom det finns stora skillnader i villkoren för att få förmåner vid arbetsoförmåga och vilka förmåner som överlag klassificeras som invalidpensioner. Skillnaderna mellan länderna påverkas också av vilka andra möjligheter för tidigt utträde från arbetsmarknaden det finns.
Läs mer:
På andra webbplatser:
Invalidpensionernas nivå
Genom att beräkna de sammanlagda förmånsutgifterna inom invalidpensionssystemen i proportion till antalet pensionstagare kan man uppskatta den genomsnittliga invalidpensionen som betalas till förmånstagarna.
I Norge och Danmark var den genomsnittliga invalidpensionen ca 2 000 euro i månaden är 2014. I Nederländerna var förmånens nivå i snitt klart lägre, knappt 1 200 euro i månaden. I Finland och Sverige är invalidpensionerna något lägre än i Nederländerna, ca 1 000 euro i var, men klart högre än i Tyskland där invalidpensionen i snitt är bara drygt 700 euro i månaden.
I flera länder har invalidpensionernas reella utveckling stampat på stället eller till och med gått back efter år 2000. Svagast har utvecklingen varit i Tyskland, där den genomsnittliga förmånen har minskat från drygt 900 euro till ca 735 euro i månaden. I Nederländerna, Sverige och Finland har den genomsnittliga invalidpensionens köpkraft hållits på samma nivå.
Pensionsnivåernas utveckling återspeglar dels en förändring av åldersstrukturen bland invalidpensionstagarna, men också pensionssystemets struktur. Då blir unga pensionstagares lägre pensioner i allmänhet också synliga i den genomsnittliga pensionsnivån. I Danmark, där utvecklingen är annorlunda, utgörs grunden för pensionen av folkpensionen, som har en hög nivå och är lika för alla pensionstagare oberoende av ålder. I Norge är minimipensionen för unga pensionstagare enligt lag högre än för äldre pensionstagare.
Läs mer:
Invalidpensionssystemen i förändring
I många länder har invalidpensionssystemen reformerats avsevärt på 2000-talet. Reformerna har inneburit bl.a. striktare kriterier för beviljandet eller fokus på arbetsförmågan i stället för mätning av arbetsoförmågan (t.ex. Nederländerna). Det har ofta också gjorts administrativa reformer i systemen. Som ett extremt exempel på detta kan vi se Sverige, där invalidpensionerna år 2003 överfördes från det allmänna pensionssystemet till sjukförsäkringssystemet och pensionen inte längre bestämdes utgående från ålderspensionen utan som en förmån av dagpenningstyp (sjuk-/aktivitetsersättning).
I Mellaneuropa genomförde Tyskland en betydande reform år 2001, då de två tidigare invalidpensionsförmånerna (Erwerbsunfähigkeitsrente, Berufunfähigkeitsrente) sammanslogs till en ny invalidpension (Erwerbsminderungsrente). Samtidigt stramades kriterierna för beviljande åt så att man började bedöma arbetsförmågan i förhållande till vilket tillgängligt arbete som helst, medan man tidigare också tog hänsyn till sökandens tidigare arbete och utbildning. Dessutom började man tillämpa förtidsminskning också på invalidpensioner i likhet med andra förtidspensioner. På grund av att invalidpensionernas nivå har sjunkit har man gjort förbättringar i systemet under de senaste åren. År 2014 utsträcktes beräkningen av återstående tid från 60 till 62 år och dessutom ändrades sättet att bestämma lönen för återstående tid.
I Norden gjorde också Danmark en betydande reform av invalidpensionerna år 2003. Då sammanslogs olika invaliditetsförmåner till en förmån och samtidigt avskaffades deltids- och visstidsförmåner. Den partiella invalidpensionen ersattes av flexjobb (fleksjob), där personer med partiell arbetsförmåga från kommunen får ett understöd som är relaterat till lönen eller en särskild arbetslöshetsförmån, om de inte genast kan få ett flexjobb.
Senast har reformer genomförts i Estland och Norge. I Estland trädde 1.7.2016 en lag i kraft som kommer att leda till att den nuvarande invalidpensionen småningom upphör att finnas. I stället för den infördes en ny förmån som ska främja sysselsättningen av personer med nedsatt arbetsförmåga (töövõimetoetus). Samtidigt överfördes administrationen av förmånen och bedömningen av arbetsförmågan från socialförsäkringsanstalten (Sotsiaalkindlustusamet) till arbetslöshetsförsäkringskassan (Töötukassa). Ett mål för reformen är att vända på utvecklingen, eftersom antalet invalidpensionärer har ökat i flera år.
I Norge gjordes den senaste betydande systemreformen i början av år 2015, då pensionen började bestämmas som en förmån av dagpenningstyp i likhet med den svenska modellen. Pensionen beräknas i huvudsak utgående från de högsta arbetsinkomsterna under åren före arbetsförmågan och inte längre som en kombination av den intjänade pensionen och den återstående tiden. Det huvudsakliga målet för reformen har varit att å ena sidan få systemet att passa bättre ihop med det nya ålderspensionssystemet och å andra sidan uppmuntra förmånstagarna att arbeta i den mån deras återstående arbetsförmåga tillåter. I det nya systemet bidrar arbetsinkomster alltid till att öka invalidpensionstagarens totala inkomst utan flitfällor eller ny bedömning av arbetsförmågan.
Under de senaste åren har man i många länder försökt ingripa i att unga personer i ökande grad blivit invalidpensionerade. I OECD- och EU-länderna har en gemensam faktor i utbredningen av invalidpensionering bland unga varit ökad psykisk ohälsa eller mera omfattande diagnostisering av sådan.
Läs mer: