Alla blogginlägg
18.9.2026 Mikko Kautto

Förra veckan publicerade Nordea resultatet av en enkät som banken gjort om förtroendet för pensionssystemet och det egna sparandet. Temat är intressant av flera skäl. Förtroendet hänger också ihop med hur väl människor känner till reglerna för pensionsskyddet. Det borde också på-verkas av hur det objektivt sett står till med finansieringen av pensionerna. Det är också intressant hur kunskap om pensionerna och finansieringen av dem påverkar människornas sparbeteende.

Pensionsskyddscentralen erbjuder också färska bedömningar och forskning om alla dessa frågor. Vi har årligen genomfört liknande medborgarenkäter som Nordeas under namnet Pensionsbarometern. Tidvis har vi gjort vetenskapligt upplagda undersökningar om hur personer i arbetsför ålder ser på pensions-skyddet. Dessutom har vi forskat i sambanden mellan pensionskunskap, förtroende och sparbeteende bland unga.

”Det är som det ser ut att vara” – eller är det så?

Medan de flesta över 60 år litar på pensionssystemet, är de unga den åldersgrupp som har svagast för-troende för det, enligt både Nordeas enkät och Pensionsbarometern. Misstron syns i de ungas bedöm-ningar om både finansieringens hållbarhet, avgifternas utveckling, pensionsnivån och pensionsåldern. Den pessimism som framträder i enkäterna kan sammanfattas med följande slagord:

  • ”Pensionssystemet kollapsar.”
  • ”Pensionsavgifterna stiger hela tiden.”
  • ”Inte kommer vi att få någon pension.”
  • ”Pensionsåldern stiger hela tiden och vi kommer aldrig att kunna gå i pension.”

Är det så här illa? Nej.

I juni publicerade vi Pensionsskyddscentralens långsiktiga kalkyler om lagstadgade pensioner. Jag sam-manfattar huvudbudskapen i kalkylerna så här:

  1. Efter de pensionsreformer som gjorts ser finansieringen av arbetspensionerna nu ut att vara hållbar också på lång sikt.
  2. Pensionsutgiften i förhållande till lönesumman ser inte ut att öka under de närmaste årtiondena.
  3. En större del av pensionen än förr kommer att betalas ur avkastningen på pensionstillgångarna.
  4. Baskalkylen tyder snarare på att det finns utrymme att sänka pensionsförsäkringsavgifterna än på att det finns tryck att höja dem, av ovan nämnda skäl.
  5. Medelpensionen och den genomsnittliga pensionsnivån i förhållande till medelinkomsten är på en historiskt hög nivå.
  6. Medelpensionerna stiger fortsättningsvis och pensionernas köpkraft ökar.

Hur ser de pessimistiska slagorden ut i ljuset av fakta?

  • Ingen kollaps har inträffat eller är i sikte. Arbetspensionssystemet är i mycket gott skick enligt kalkylerna och jämfört med de offentliga finanserna i övrigt.
  • Avgifterna har inte stigit och ser inte heller ut att vara på väg upp, snarare tvärtom. Pensionsav-giften för den privata sektorn har hållits på nuvarande nivå de senaste tio åren. Kommunernas och välfärdsområdenas totala avgiftsnivå har sänkts med ungefär tre procentenheter under samma tid.
  • Pensionsutbetalningen är ganska väl tryggad, även för de unga, eftersom finansieringen fram-står som historiskt stark och de intjänade pensionerna omfattas av egendomsskyddet.
  • Åldersgränsen för ålderspension är nu 65 år, densamma som för nästan hundra år sedan. Den höjs så småningom på det villkor att också livslängden och tiden som pensionär ökar. Vuxenlivet fördelas på arbetsliv och pensionärsliv i samma proportioner för de unga som för äldre ålders-grupper. De unga kan vänta sig en lite längre tid som pensionärer.

Det finns goda skäl till framtidspessimism

Klyftan mellan de ungas pensionspessimism och de faktiska förhållandena är förvånansvärt stor. Miss-tron kan helt tydligt inte bero på fakta om pensionssystemets tillstånd.

När vi undersöker förtroendet för institutioner av olika slag ser vi att trenden generellt går mot ett sva-gare förtroende. Vare sig det handlar om polisen, rättssystemet, riksdagen, partierna, den övriga soci-ala tryggheten eller social- och hälsovården har finländarnas tillit till de system som upprätthåller med-borgarnas trygghet minskat.

Tilliten till institutionerna har minskat för att vi lever i en tid av väldiga förändringar och framtiden framstår som hotfull och exceptionellt dunkel. Det är lätt att räkna upp sådant som verkligen är dåligt. Det är krig i Europa, klimatförändringen framskrider, den ekonomiska utvecklingen har varit svag, ar-betslösheten är hög, statsskulden ökar i rekordtakt, för de kommande åren utlovas skuldbroms i stället för visioner, det är oklart hur AI kommer att påverka arbetet och medielogiken gynnar dåliga nyheter och hotbilder.

Det finns alltså goda skäl till pessimism inför framtiden. Det är klart att allt detta påverkar ungdomar-nas åsikter här och nu. Så länge vi inte får omvärlden på rätt köl kommer förtroendet för pensionssy-stemet knappast att stärkas, oavsett hur ofta vi upprepar fakta om pensionerna.

Det är klokt att spara, oberoende om man litar på pensionssystemet eller inte

Även om de unga uttrycker misstro kan de fortfarande påverka sin framtid, mitt bland allt som sker. Det lönar sig fortfarande att utbilda sig och skaffa arbetslivsfärdigheter och -erfarenhet. De ungas ekono-miska läskunnighet är också på en klart högre nivå än tidigare generationers. Det har blivit vanligare att unga sparar och investerar, också av små inkomstflöden. Och det är ju också positivt att ungdomarna tror på sparande, på att skjuta upp konsumtion till framtiden.

Är ökat sparande ett tecken på att ”man inte kommer att få någon pension”? Nej, det är det inte. Om så vore fallet borde de som hyser störst misstro mot pensionssystemet spara i högre grad än andra. Spa-rare finns emellertid både bland dem som litar på systemet och bland dem som misstror det. Samban-det mellan förtroende och sparande är dessutom olika i olika åldersgrupper.

Sparandet handlar snarare om den bredare bristen på förtroende och den osäkerhet som nämndes tidi-gare. Sparande är också ett sätt att förbereda sig för framtiden. Det är utmärkt att sparandet har ökat. Det har dessutom ökat i alla åldersgrupper och oberoende av hur människor i olika åldrar ser på pens-ionerna.

Som bäst utreds en s.k. svensk modell, där tanken är att var och en själv skulle kunna placera en del av pensionsavgifterna. Det är många som redan flaggar för det, i synnerhet inom finanssektorn. Förhopp-ningsvis förs diskussionen med insikt om pensionssystemets faktiska tillstånd och om orsakerna till det svagare förtroendet. Då kan man fokusera på frågan huruvida den svenska modellen kunde ge mer-värde. Det är bra att bilda sig en egen uppfattning om saken, när det finns konkretare förslag om hur den svenska modellen kunde införas hos oss och hurdan den samlade tryggheten på äldre dagar i så fall skulle bli. På Pensionsskyddscentralen kan vi bidra till diskussionen med att ta fram bedömningar av vilka samlade konsekvenser en sådan förändring skulle få för individens trygghet på äldre dagar och för finansieringen av den.

Framtiden kan komma med en glad överraskning

Det sägs att en pessimist aldrig blir besviken. Utifrån Pensionsskyddscentralens kalkyler och det ökade sparandet kan jag teckna en positiv framtidsbild för de närmaste årtiondena. I och med att arbetspens-ionssystemet nu är i gott skick och inga stora ekonomiska hotbilder är i sikte är det mer sannolikt att det står väl än illa till med vårt pensionsskydd. Pensionernas köpkraft är bättre än idag, och tack vare spa-randet har människorna också mer förmögenhet och inkomster från andra källor än pensionen än idag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pensionsskyddscentralen (PSC) är ett lagstadgat samarbetsorgan och sakkunnig inom utvecklingen och verkställigheten av arbetspensionsskyddet.