Ny analys: Europeisk pensionspolitik i förändring
De europeiska ländernas samarbete i pensionsfrågor har traditionellt varit småskaligt och försiktigt. Så är det inte längre. De senaste årtiondena har medfört ny kraft i EU:s pensionspolitik i och med att kommissionens makt i pensionsfrågor har ökat. Det nyaste tecknet på kommissionens makt är strategin för att öka tilläggspensionsskyddet i hela Europa.
Pensionsskyddscentralens specialsakkunniga Niko Väänänen följer utvecklingen av pensionssystemen i andra länder och Europeiska unionens pensionspolitik. Dessutom har Väänänen under de senaste åren varit rådgivare i pensionsreformprojekt utomlands, bland annat i Azerbajdzjan, Gabon och Montenegro. Vi ställde Väänänen några frågor om hur det ser ut med utvecklingen av pensionerna i Europa.
1. Du har nyligen färdigställt en analys av EU:s pensionspolitik. För de flesta finländare, även sakkunniga, är ämnet ganska okänt. Vad menas med EU:s pensionspolitik?
EU:s pensionspolitik är onekligen ett slags okänd jätte. I allmänhet hävdar man ju i offentligheten att den inte existerar, som om pensionspolitiken bara var nationell. Men i det levande livet har påståendet inte varit sant på länge.
Kort sagt handlar pensionspolitiken om de åtgärder som EU-länderna tillsammans med kommissionen och parlamentet beslutar om för att utveckla pensionsskyddet. Till exempel om en finländsk arbetstagare skickas till Tyskland för att arbeta där i ett år, styr EU-förordningar hur den anställda ska pensionsförsäkras. Traditionellt har EU:s pensionspolitik varit en reglering av hur människor kan röra sig fritt utan att behöva separat bekymra sig över den sociala tryggheten.
Men i dag avses med EU:s pensionspolitik allt oftare gemenskapsinitiativ och åtgärder som syftar till att mera direkt påverka medlemsländernas pensionsskydd. Det senaste exemplet på detta är kommissionens initiativ om en spar- och investeringsunion, med vilket kommissionen vill främja uppkomsten av fonderade tilläggspensioner i Europeiska unionen.
En del sakkunniga räknar också det hur medlemsländernas pensionssystem påverkar varandra som en del av EU:s pensionspolitik. De europeiska ländernas pensionssystem är nämligen inte öar som flyter omkring isolerade från varandra. Inom ett gemensamt ekonomiskt, kapital- och arbetsmarknadsområde påverkar pensionslösningarna i ett enskilt land alltid andra länder. Ett praktiskt exempel på detta är Finlands beslut att sluta betala ut garanti- och folkpension till andra EU-länder. Detta får konsekvenser för inkomsterna för tusentals pensionärer som bor i EU.
2. Ett gammalt påstående är att EU utvecklas genom kriser. Hur har kriserna format EU:s pensionspolitik?
Även om pensionssystemen i de europeiska länderna är olika, har länderna många gemensamma problem bakom sig. Jag skulle vilja påstå att det är ett gemensamt problem att man tidigare hade som praxis att slussa äldre personer ut från arbetslivet in i förtidspensionering i samband med strukturreformer. Delvis valde folk den rutten, delvis blev de tvingade att lämna arbetslivet. I vilket fall som helst gav denna praxis samhället fel signal om sysselsättning av äldre personer. Många länder har sedermera förlängt tiden i arbetslivet, t.ex. genom att gallra bland förtidspensionerna och lära av varandra.
Gemensamma kriser som ruskade om flera länder samtidigt är t.ex. finanskrisen, eurokrisen och coronakrisen. Man kan också påstå att den mycket låga räntenivån under förra årtiondet va en kris, som i många länder ledde till problem med att finansiera pensionerna. Svar på dessa kriser söktes på europeisk nivå, antingen under ledning av kommissionen eller med hjälp av den.
En betydande följd av krisåren är därför att kommissionens har fått större inflytande på pensionerna. Den europeiska tillsynen och regleringen av fonderade pensionsförsäkringar har likaså ökat. Det är en positiv sak för de försäkrade.
3. Hur visar sig kommissionens ökade makt och vad är följderna av den?
Det kan ses som en naturlig utveckling att kommissionen makt ökar. I medlemsstaterna är man intresserad av det nationella pensionsskyddet, men kommissionen har en bättre överblick av helheten i de 27 medlemsstaterna och de gemensamma utmaningarna.
Kommissionens makt visar sig på många sätt och många plan. För det första har hanteringen av pensionspolitiken blivit mer kommissionsdriven – pensionsfrågor studeras mer på initiativ av kommissionen och t.ex. europeiska planeringsterminen har blivit en betydande pensionspolitisk institution inom loppet av ett decennium. Planeringsterminen bygger ju på ekonomisk-politiska regler som kommissionen övervakar.
En annan, mer betydande förändring är att det blivit vanligare med gemensamma europeiska projekt. De initieras ofta av kommissionen. Beskattningen bestäms nationellt, men kommissionen kan sporra medlemsstaterna att öka det fonderade pensionsskyddet. Kommissionens mål är att utveckla tilläggspensionerna inom hela unionen, eftersom målen för spar- och investeringsunionen kan nås med hjälp av dem. Fonderade tilläggspensioner skulle innebära en mycket stor ändring i många länders pensionspolitik, eftersom det nu är bara några EU-länder som har stora pensionsfonder. Dessutom är det traditionellt arbetsmarknadsparterna som främjar kollektiva tilläggspensioner, och i många länder är den sociala dialogen inte på topp. I spar- och investeringsunionen ser kommissionen ett sätt att stärka det europeiska finansiella systemet, som skulle styra besparingar in i lönsamma investeringar. Enligt kommissionen skulle detta ge spararna fler alternativ för att öka sin förmögenhet och stödja företagens tillväxt på olika håll i Europa.
En tredje, nästan lika betydande förändring av kommissionens makt är funktionsmekanismen för RRF, faciliteten för återhämtning och resiliens, som grundats under coronapandemin. RRF är avsedd att vara tillfällig och erbjuder medlemsländerna finansiering för att främja hållbar tillväxt. Medlemsstaterna har tillsammans med kommissionen kommit överens om nationella återhämtningsplaner, som finansieringen grundar sig på. Kommissionen följer hur reformerna enligt återhämtningsplanerna framskrider och delar ut finansiering när medlemsländerna uppnår de överenskomna milstolparna. En del länder har kommit överens om en pensionsreform i planen. Till exempel Spanien har kommit överens om att reformera företagarnas pensionsskydd och det kollektiva tilläggspensionsskyddet som en del av sin plan. Fast planerna har gjorts upp enligt nationella utgångspunkter är det inte orimligt att påstå att kommissionen har blivit ett slags portvakt för pensionsreformer.
4. I Finland har tilläggspensionerna traditionellt spelat en mycket liten roll. Vad skulle det leda till hos oss om tilläggspensionerna blev vanligare, dvs. om pensionsskyddet utvecklades enligt kommissionens förslag?
En bra fråga. I Finland har man på senare tid försökt komma ifrån de mest centraliserade arbetsmarknadsuppgörelserna. Skulle det kunna ske också med pensionerna? Skulle fackförbunden förhandla om fonderade kollektiva tilläggspensioner för sina medlemmar? Jag ser det inte som sannolikt, men det är bra att vara vaken i frågan. Det viktigaste är att ha en klar helhetsbild av pensionspolitiken och komma ihåg att de olika delarna av pensionsskyddet ska ha ett förnuftigt samband med varandra.
5. Du har i mer än tio år varit PSC:s representant i samarbetsorganisationen ESIP i Bryssel. ESIP ser till den lagstadgade sociala tryggheten inom EU. Vad är det som intresserar dig i EU-frågorna?
Ett av mina starka barndomsminnen är ett besök på Finlands ambassad i Bryssel med mina syskon och våra föräldrar, när föräldrarna röstade om Finlands EU-medlemskap. Vi bodde i Belgien och jag försökte ihärdigt förstå vad EU innebär och om det var en bra eller dålig sak för Finland.
Senare har jag i synnerhet som rådgivare i pensionsfrågor för länder utanför EU insett hur värdefullt det är med en gemenskap som försvarar rättsstaten och tvingar alla medlemsstater under kollegial påverkan. När man arbetar tillsammans med andra förstår man verkligen var det finns utvecklingsbehov.
Läs mer:
