Borde det skäras i pensionerna också?
Nedskärning av pensionerna har seglat upp i rubrikerna och debatten efter det att rådet för utvärde-ringen av den ekonomiska politiken publicerade sin rapport 2.2.2026. Fastän pensionerna inte var i fokus i rapporten, har pensionsrätten för oavlönade perioder, efterlevandepensionerna och en försvagning av pensionsskyddet i bredare mening för att stärka de offentliga finanserna diskuterats sedan rapporten publicerades.
Det har redan skurits i pensionerna
Ett svar på frågan i rubriken är att det redan har gjorts mycket som försvagat pensionsskyddet. Offentligt anställda har inte längre bättre pensioner. Åldersgränserna för förtidspensionerna har höjts, och till slut har förtidspensionerna avskaffats helt. Det har införts en livslängdskoefficient, som minskar pensionerna. Det har beslutats att åldersgränsen för ålderspension höjs automatiskt. Efterlevandepensioner som betalas livet ut har slopats. I åtgärderna ingår också försvagning av indexen.
Under den nuvarande regeringsperioden väntas också ett beslut som skär i pensionsskyddet. I vår får riksdagen en regeringsproposition om arbetspensionerna med ett förslag till en indexbegränsning, som försvagar inflationsskyddet för löpande arbetspensioner.
Nedskärningarna inverkar kontinuerligt
På grund av egendomsskyddet i grundlagen och övergångs- och skyddsbestämmelser har försvagningarna av pensionerna varit sådana som påverkar framtida pensionsrätter. Därför har de beslut som redan fattats en kontinuerlig inverkan.
Ett sätt att uppskatta utvecklingen av pensionernas nivå är att studera förhållandet mellan medelpensionen och medellönen. Enligt Pensionsskyddscentralens beräkningar har de pensionsreformer som redan gjorts försämrat detta förhållande, och de fortsätter att verka i årtionden. Pensionsåldern stiger och livslängdskoefficienten minskar nya pensioners nivå kraftigare än förr. Pensionernas genomsnittliga nivå i förhållande till medelinkomsten sjunker alltså även utan nya nedskärningar.
Behöver det skäras mera?
Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken påpekade att man inte har ingripit i pensionsrätt som intjänas under oavlönade perioder. Dessa pensionsrätter berör olika befolkningsgrupper med olika slags logik. Därför skulle effekterna av en försvagning av dem inte fördelas lika jämnt bland befolkningen som t.ex. ändringar av reglerna för ålderspension. Ändringarnas inverkan skulle variera beroende på vilken pensionsrätt det är fråga om. I huvudsak skulle verkningarna aktualiseras i en avlägsen framtid.
Finansieringen av pensionerna kräver i sig inga nya nedskärningar i pensionerna. Vi har gått en lång väg för att uppnå en hållbar finansiering. Att upprätthålla balansen långt in i framtiden har varit utgångspunkten för de senaste pensionsreformerna. Det finns emellertid skillnader i när pensionsansvaren enligt olika pensionslagar utfaller. De svaga statsfinanserna ger en grund att uttryckligen granska statens pensionsansvar.
I Finland medräknas arbetspensionerna i de offentliga finanserna. I många andra länder ingår inkomstrelaterade pensioner, som motsvarar arbetspensionerna, inte i de offentliga finanserna. Pensionsutgifter och avgifter ger de ändå upphov till, fastän det inte syns i pensionsutgiftsstatistiken eller den totala skattegraden.
Pensionsskyddscentralen har tidvis jämfört avgiftsnivåerna i olika länder på ett sätt som beaktar olikheterna i pensionsskyddets struktur. Finlands totala avgiftsnivå skiljer sig inte nämnvärt från avgiftsnivån i övriga nordiska eller nordeuropeiska länder.
Ingenstans är det billigt att förse människor med rimliga pensioner. Önskemålen och kraven beträffande pensionens nivå är däremot mycket lika överallt. Pensionsskyddet i Finland är på internationell medelnivå. Om den lagstadgade tryggheten försvagas och den inte lever upp till människornas förväntningar behövs något annat i stället.
Tanken på minskning av pensionerna tvingas alltså inte fram av arbetspensionssystemets finansiella läge eller en internationellt sett hög avgiftsnivå eller för bra pensioner, för att inte tala om människornas önskemål. Debatten bottnar framför allt i illa skötta statsfinanser.
Vilka är argumenten för att sänka pensionerna?
Ytterligare försvagning av arbetspensionsskyddet motiveras med att nedskärningar i människornas pensionsskydd skulle göra det möjligt att sänka arbetspensionsavgiften och få utrymme att skärpa beskattningen. ArPL-avgiften har varit på samma nivå i mer än tio år och har åtminstone hittills inte låst skattegraden. Under den tiden har Juha Sipiläs, Antti Rinnes, Sanna Marins och Petteri Orpos regeringar fört mycket olika skattepolitik och skött statsfinanserna på mycket olika sätt.
Det har föreslagits att det som sparas in på pensionsutgiften skulle användas i synnerhet till att finansiera offentliga social- och hälsovårdsutgifter. Men man vet aldrig med regeringar. Det är mycket möjligt att det politiska valet skulle bli att sänka skattegraden eller styra pensionsinbesparingarna till andra behov.
Intuitivt kan det kännas som en klar lösning att spara in på pensionsutgiften, men utvärderingen av nettoeffekterna är inte entydig. Även om en minskning av arbetspensionsutgiften inom den offentliga sektorn hade en önskad effekt, utgörs två tredjedelar av arbetspensionsutgiften av den privata sektorns arbetspensioner. Från en minskning av arbetspensionsbolagens pensionsutgift kan man inte direkt härleda en sänkning av ArPL-avgiften, eftersom beslut om den fattas separat.
Den pensionsreform som riksdagen snart ska behandla inbegriper tanken att avgifterna hålls på nuvarande nivå till år 2030. Den nuvarande ArPL-avgiftsnivån är motiverad för att fonderingen ska kunna ökas som tänkt.
Pensionspolitiska beslut påverkar givetvis också ekonomins utveckling. En nedskärning av pensionerna skulle leda till en lägre genomsnittlig nivå på pensionerna. Mindre arbetspensioner skulle ge mindre skatteintäkter. Människorna skulle kanske spara mera och konsumera försiktigare.
Nedskärning av pensionerna motiveras också med rättvisa. Argumentet är att det också borde skäras i pensionerna, när det har skurits i den övriga sociala tryggheten. Ingrepp i pensionerna har också motiverats med rättvisan mellan generationerna.
När man talar om hur anpassningsåtgärder kan inriktas på ett rättvist sätt befinner man sig redan ett stycke från utvärderingen av regeringens finanspolitik, i välfärdspolitikens centrala frågor. Frågorna kring viktighetsordningen mellan grundskyddet, social- och hälsovårdstjänsterna och pensionerna eller kring rättvisan mellan olika befolkningsgrupper och generationer har i högsta grad att göra med beslutsfattarnas värderingar och politiska prioriteter.
Det är känt att Petteri Orpos regering inte eftersträvar att ytterligare försvaga pensionsskyddet, och det finns kanske inte heller tid att bereda ändringar under återstoden av regeringsperioden. Det väsentliga är hur nästa regering tänker kring detta mångdimensionella tema.
