Styrning och samordning av den ekonomiska politiken

Styrning och samordning av den ekonomiska politiken inom EU

Pensionsutgifterna är en viktig del av den offentliga ekonomin och har också en mera omfattande inverkan på hela ekonomins utveckling.

De stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken

De gemensamma ekonomisk-politiska målen, dvs. de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken, som styr medlemsstaternas och unionens agerande, är i kraft tills vidare och grundar sig på artiklarna om den ekonomiska politiken. Vid behov kan finansministrarnas råd (Ekofinrådet) göra upp ett nytt förslag till riktlinjer på uppdrag av kommissionen. Förslaget diskuteras i Europeiska rådet. Efter det ger Ekofinrådet en rekommendation där riktlinjerna slås fast.

Kommissionen övervakar att medlemsländerna bedriver en ekonomisk politik som överensstämmer med riktlinjerna. Om ett land inte gör det, kan kommissionen ge landet en varning. På förslag av kommissionen kan rådet ge medlemslandet behövliga rekommendationer till korrigerande åtgärder.

Stabilitets- och tillväxtpakten

Medlemsländernas offentliga ekonomier följs på EU-nivå utgående från stabilitets- och tillväxtpakten. Genom pakten har länderna förbundit sig att hålla sina offentliga finanser stabila och i balans. Pakten grundar sig på bestämmelser i grundfördraget, fem förordningar och ett direktiv. Dessutom finns det två förordningar som endast gäller euroländerna och en mer omfattande styrning och övervakning av deras offentliga finanser. De trädde i kraft i maj 2013.

Stabilitets- och tillväxtpakten består av en förebyggande del och en korrigerande del. Den förebyggande delen har som mål att säkerställa att de offentliga finanserna sköts på ett hållbart sätt. I centrum för den förebyggande delen finns respektive länders budgetmål på medellång sikt. Länderna lägger fram sina budgetplaner på medellång sig årligen i sitt stabilitetsprogram (euroländerna) eller konvergensprogram (övriga medlemsländer), som utvärderas på EU-nivå i multilateral övervakning inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

Paktens korrigerande del består av förfarandet vid alltför stora underskott. Det är en process under vilkens lopp ett medlemsland korrigerar sitt alltför stora budgetunderskott. Underskottet betraktas som alltför stort om det överstiger tre procent av bnp eller om den offentliga skulden överstiger 60 procent av bnp (eller inte närmar sig denna gräns tillräckligt).

Euroländerna kan påföras sanktioner (räntebärande eller räntefria depositioner eller böter), om de inte iakttar de förebyggande eller korrigerande åtgärderna. Finansieringen ur kohesionsfonden kan dras in för alla medlemsländer, om de inte genomför avtalade korrigerande åtgärder.

Som en del av den mera omfattande övervakningen av euroländerna lämnar euroländerna bl.a. in sina budgetförslag för kommissionen för utvärdering innan de antas av de nationella parlamenten..

Finanspolitiska pakten (Fiscal Compact)

När stabilitets- och tillväxtpakten reviderades år 2011 kompletterade statscheferna i euroländerna den med ett mellanstatligt fördrag som effektiverar de centrala punkterna i pakten. Fördraget om stabilitet, samordning och styrning (Treaty on Stability, Coordination and Governance, TSCG, eller Fiscal Compact, på svenska Europeiska unionens finanspolitiska pakt eller europakten) har också undertecknats av de flesta medlemsländer utöver euroländerna. Endast Storbritannien, Kroatien och Tjeckien står utanför. Fördraget trädde i kraft i början av år 2013.

Det innehåller en ny fiskal regel om att statsbudgeten ska vara i balans eller uppvisa överskott. Det anses vara fallet, om det årliga strukturella underskottet inte överstiger 0,5 % av bnp (gränsen är 1 % om den offentliga skulden är betydligt under 60 % av bnp). Finland skrev in regeln i den s.k. fipo-lagen som trädde i kraft år 2013. I Finland övervakar Statens revisionsverk att regeln följs.

Förfarandet vid makroekonomiska obalanser

I december 2011 infördes ett nytt förfarande vid makroekonomiska obalanser (The Macroeconomic Imbalance Procedure, MIP). Med hjälp av det vill man dels tidigt upptäcka eventuella risker för att obalans ska uppstå och förhindra att de utfaller och dels korrigera obalanser som uppstått.

Förfarandet inleds genom rapporten om förvarningsmekanismen (Alert Mechanism Report) som kommissionen offentliggör varje höst. Rapporten bygger på en resultattavla med överenskomna indikatorer utifrån vilken kommissionen bedömer om vilka länder det behövs en fördjupad granskning. I likhet med stabilitets- och tillväxtpakten består detta förfarande av en förebyggande del och en korrigerande del.

I förebyggande syfte kan kommissionen och rådet ge en medlemsland rekommendationer inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Den korrigerande delen genomförs med det s.k. förfarandet vid alltför stora obalanser (Excessive Imbalance Procedure). Ett land som hamnat i detta förfarande ska lägga fram en plan och en tidtabell för korrigering av obalansen. Kommissionen övervakar att planen genomförs. Euroländerna kan beläggas med sanktioner om de inte genomför en överenskommen korrigeringsplan.

Europluspakten

Euroländerna och några länder utöver dem ingick i mars 2011 den s.k. Europluspakten genom vilken de förband sig till en starkare samordning och tillnärmning av sin ekonomiska politik än tidigare överenskommet. Pakten har undertecknats av sammanlagt 23 medlemsländer. I den avtalas om utvärdering av den finansiella hållbarheten hos pensions-, hälsovårds- och socialförsäkringssystem med hjälp av indikatorer för s.k. hållbarhetsgap. I pakten föreslås också alternativa sätt att korrigera läget, om systemen inte är finansiellt hållbara.

Kommissionen övervakar att pakten iakttas inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

Europeiska planeringsterminen för den ekonomiska politiken

lång period under vilken man på EU-nivå för en samtidig diskussion om medlemsländernas offentliga finanser, makroekonomiska obalanser, tillväxtfrämjande strukturreformer och frågor som gäller finansieringssektorn. Inom ramen för den sker koordineringen och den multilaterala övervakningen av medlemsländernas ekonomiska politik på EU-nivå. Samarbetet inom sysselsättnings- och socialpolitiken har också anslutits som en del av denna planeringsperiod.

Planeringsterminen inleds med en årlig tillväxtöversikt som kommissionen offentliggör. I den lägger kommissionen fram prioriteterna för den ekonomiska politiken för de följande 12-18 månaderna. I februari offentliggör kommissionen rapporter om de enskilda medlemsländerna med en närmare granskning av makroekonomins tillstånd och de strukturella reformerna. I april lägger medlemsländerna fram sina program för de offentliga finanserna (stabilitets- och konvergensprogrammen). I reformprogrammen redogörs det för verkställigheten av de landsspecifika rekommendationerna och slås fast de strukturella reformer som medlemsstaterna planerat

Kommissionen utvärderar dessa program och ger ett förslag till landsspecifika rekommendationer i maj. De diskuteras av rådet i olika sammansättningar och kommittér som tillsatts av dessa. Europeiska rådet tar ställning till rekommendationerna i juni och i juli ger rådet de slutliga rekommendationerna. Avsikten är att medlemsländerna beaktar rekommendationerna när de under slutet av året gör upp sina nationella budgetar.

Euroländerna lämnar ännu i oktober in sina nationella budgetförslag till kommissionen för utvärdering  innan de godkänns på nationell nivå.

På andra webbplatser: